Så sitter jag här igen och skriver försvarsbrev mot anonyma beskyllningar.
Jag gör som vanligt att jag börjar från början.
En kommentar på rubriken då.
Ett svartbygge är ett bygge som sker utan bygglov på ett område där bygglovsplikt gäller. Eftersom jag hävdar att min far via sitt brev daterat 1992-12-22 i sitt brev i samrådsförhandlingarna inför områdesplanen krävde att hans släktgård med strandavsnittet skulle få vara det som det alltid har varit vår släkts bostadsmark med den fiskenäring som fanns vilande i beaktande.
Min strandfastighet är dessutom utanför ett detaljplanerat område. Reglerna säger att en ekonomibyggnad till en fiskenäring utanför ett detaljplanelagt område inte är bygglovspliktigt. Jag anser och kan visa att min far var tydlig och att kommunen mörkade gällande både visuella fakta och de på papper skrivna. Jag hävdar rätten att bygga därför att: strandskyddet är borttaget på bostadsmark och ekonomibyggnad till fiskenäringen är tillåten. Rubriken svartbygge är därför fel.
Det rivna garaget byggdes ca 1962 som jag varit mycket tydlig med i min dokumentation. Hur jag tolkas får stå för uppgiftslämnaren. Att garaget är helt rivet råder inget tvivel om. Det såg Lindblad och 1:e byggnadsinspektören till väldigt noga.
Vår släkt har däremot bebott platsen och haft sin näring genom fastigheterna sedan slutet på 1800-talet. Jag kommer att släktforska när jag får mer tid och slipper gå i försvar för rätten att bestämma på mina fastigheter hela tiden. Jag bifogar min uppsägning av garageplatsen som bilaga 1 för bedömning. Uppgiftslämnaren nämner att man skulle vara grannar och fiffla med olika tjänster. Det är förvisso sant men tjänsterna som jag fått berättat för mig gällde ved från Vålön till uppvärmningen av mitt bostadshus. Någon ved har jag aldrig sett av så länge jag minns. Min pappa krävde inte några leveranser heller. ”Man var ju ”grannar””.
Man måste i sammanhanget se på situationen som min far upplevde den. Han växte upp på platsen när man ansågs assossial och underlig när man inte deltog i urbaniseringen. Ingen var intresserad av området. Vassen stod hög och landningplats för fisken fanns och en plats för garaget belastade inte fastigheterna vare sig av miljömässigt värde eller som en kostnad. Stranden var för övrigt ca 50 meter större åt söder vid tidpunkten även om den skänktes bort någon gång vid dessa årtal när garaget byggdes.
Så flyttade jag in i min släkts hem igen då efter ca 20 års familjeliv i Sunnäs. Så skriver då den krokryggade uppgiftslämnaren att jag ”krävde hyresgästen på hyra fr.o.m. 1965.” Som Ni ser i min dokumentation finns ingen sanning i detta påstående. Vidare påstår uppgiftslämnaren att ”garaget skulle rivas däför att marken behövdes för parkeringsplatser, till de bryggplatser Eklund hyr ut.”. Som Ni ser i min bifogade bilaga 1 gällde saken inte alls parkeringsplatser utan värdet i att ha en byggnad på stranden. Parkeringsplatser är inget jag strävar efter. Jag finner dem vara ett förfulande inslag på min annars så omsorgsfullt vårdade strand. Ett strandavsnitt som av turister och flanörer uttalat är ett trevligt inslag i vår skärgård
Jag noterar också att ordet hyra kommer upp i sammanhanget. Samme signatur har även gissat och spekulerat om mina inkomster anonymt till Bengt Karlsson på skattemyndigheten som granskat min deklaration. Ingen åtgärd kommer att vidtagas.
Ett hyreskontrakt hade inte heller hjälpt Lindblads att behålla garaget på ofri grund. Ett arrendeavtal hade mött samma öde.
Sen följer i uppgiftlämnarens information lite beröm för mig och mina vänners effektivitet i byggnationen som jag tackar och bugar inför. Lite lustigt att jag först skulle måla rött för att sedan måla svart men uppgiftslämnaren har väl råd med sådant och reflekterar inte över den onödiga kostnaden. De helt riktigt sista resterna från det gamla murkna garaget var borta på onsdag eftermiddag då Roger och Annika observerades plocka bort dessa. Jag ringde då mina vänner och bad om hjälp inför helgens förrådsbygge. Vi startade på lördag och på söndag kväll var takstolarna resta. Måndag när jag kom hem från mitt jobb som lärare låg redan ett brev från 1:e byggnadinspektören om byggstopp i min postlåda. Mycket ambitiöst. Postgången är för långsam här i vår stad.
Så följer lite grann hur elak jag är i behandlingen av grannarna då jag bjuder på alternativ väg över min fastighet.
Efter att jag flyttat ut märkte jag omedelbart vilken enorm skillnad i trafikintensitet på alla min fastighets fyra sidor som gällde idag jämfört med den period från 1976-1982 då jag bodde i fastigheten tidigare. De gamla vägservituten som främst gällde fritidsboende användes nu för åretruntboende. Fastigheter hade styckats upp och permanentboendet utökats i strid med områdesbestämmelserna och servitutsrättigheterna. Nyetableringar av villor sker vars trafik tvingas genom min fastighet förbi min verkstad.
Vägen som skär tvärs igenom min mark vid en plats där jag har en liten verkstad hade av den ökade permanetbosättningen med dess ökade trafikbelastning blivit både bredare och trafikerades snabbare.
Flera incidenter där jag nästan blivit påkörd på min gård har inträffat. En kollission mellan två bilar har skett på min tomt. En bil har kört upp i närmaste grannens matkällare.
Några stugägare vägrar betala för vägunderhåll då de hävdar att ett servitut gäller för ca 7-8 stugor. Under ett antal år har min idag döde far och nu jag försökt att åstakomma en dialog om den belastning trafiken idag utgör och den fara för min säkerhet jag känner på min gårdsplan. I flera brev har jag försökt att få en dialog om hur vi på bästa sätt dels löser vårt gemensamma behov av en väg samt att vi alla tar ett ekonomiskt ansvar för densamma. Dels hur denna väg kan placeras för att göra minsta möjliga skada. Jag planerar att sälja tomter ur min skogsfastighet och behöver därför få en konstruktiv dialog med stugägarna. Under tiden har jag i breven bett alla att ta hänsyn och försöka att uppmärksamma den höga hastighet som jag noterar och som oroar mig. En instängd och avisande attityd har jag fått som gensvar. Nu går ärendet den långa vägen via Lantmäteriet som genom en förrättning skapar tvingande åtgärder som alla får finna sig i. Jag beklagar att min vädjan rörde upp så heta känslor men jag antar att ingen blir förvånad som vet vad en väg över privat mark som blir för balastande för markägaren innebär.
Så skriver uppgiftslämnaren att jag vill ändra på vägsträckningen för en mycket gammal vägsträckning med benämningen Magasinsvägen. Det är sant att jag erbjuder min egen mark för väganvändande söderut mot den nya fina breda asfalterade vägen i kommunal regi som leder till nya parkeringen för turismen till Picassoskulpturen. Vägen leder även trafik till de nya tomterna kommunen sålt utefter vägens östra sträckning. Mitt förslag är att denna väg ansluts till den, på min mark, nybildade gemensamhetsanläggningen för vägbehovet. Detta också helt i enlighet med det i hovrätten fasställda beslutet. För att förstå saken helt och fullt måste man se hur otroligt dumt det är med en grusväg som inte bara rinner bort på grund av lutningen utan även den olägenhet det innebär för grannen i norr att ha biltrafik ca 1 meter från sitt vardagsrumsfönster. Sedan kan man fråga sig hur trafiksäkert den onödiga utfarten gömd bakom pumphuset och med en belastande högerregel från trafik norrut på Vålösundsvägen är. En annan förmån med att ansluta den nybildade gemensamhetanläggningen för väg till Gamla magasinsvägen är att den dessutom har vägbredden 4 meter faställd. Jag känner inte till att en annan vägbredd än den för sopbil och utryckningsfordon vedertagna 2,9 metrarna gäller för övriga vägsträckningar på min mark. Jag känner däremot till att det under hela året utnyttjas mer vägbredd och att den ökade permanentbosättningen ständigt kräver mer av mina markytor. Vid garaget plogades för övrigt upp parkeringplats till Lindblads utan mitt medgivande. Generellt upplever jag att man bara tar för sig och blir förnärmad när jag, för att inte fastna i regeln om tyst medgivande, på så försiktigt och pedagogiskt sätt jag kan upplyser vederbörande om min rätt att bestämma över mina gårdsytor. Upppgiftslämnaren tar även upp en viktig bit i sammanhanget. Han säger att vägen byggdes för häst och vagn. Det är faktiskt en del av problemet. Den tunga och intensiva trafiken som nu belastar vägen som är byggd för häst och vagn. Lera har vid flera tillfällen tryckts upp och spridits ut åt sidorna. Djupa spår har bildats. Visserligen repareras skadorna men det förtydligar problemet som uppgiftslämmnaren tar upp. Den alternativa vägsträckningen jag erbjuder på min mark och som nu är en gemensamhetsanläggning för väg är byggd för biltrafik av min far med en stugägare som finansiär. Valet söderut längs Skäringsbol Ga1 är klart bättre ur belastningssynpunkt.
En sak som jag lärt mig under alla rättsprocesser och förhandlingar av olika slag jag tvingats in i de senaste åren är att om du inte omedelbart eller snarast talar om för grannar eller någon som på något sätt nyttjar dig eller dina fastigheter så blir det ett så kallat tyst medgivande. Jag har därför trampat på några tår som fått fäste på mina marker.
En sak som vi verkar dela är åsikten om att det var bättre förr. Uppgiftslämmnaren tar upp gamla vägsträckningar och begreppen häst och vagn. Det var tider det då Vålösundvägen bara löpte fram till Kapurja. På den tiden kunde man flanera ner till stranden utan att riskera att bli överkörd. På den sträcka av Vålösundsvägen som skär genom min fastighet i väster och har en lagstadgad hastighetsbegränsning till 30 km/h har en notering på över 100 km/h uppmätts. Ständigt ser man förare som kör om när en annan förare observerar högerregeln vid den av pumphuset skymda korsningen. Barn och djur måste hållas under ständig uppsikt.
Avundsjuka blickar riktas mot min fastighet vars taxeringsvärde nu på några år rasat i höjden till den orimliga nivå på fastighetsskatt som gäller idag. Jag har samma dilemma som pensionärena i bohuslänska skärgården.
Appropå hyror och skatt så är signaturen ”Skärgårdsbo” även bekymrad över min skatt. Han har därför sett till att jag granskats noga genom en lika krokryggad anonym anmälan. Signaturen ”Skärgårdsbo” har även anmält till miljö och hälsoskydd sin oro över mitt godkända avloppsystem.
För mig som inte har för avsikt att sälja släktarvet som funnits i vår släkt sedan så många generationer tillbaka har inte boendeutvecklingen varit till fastighetens förmån.
Jag valde att säga upp platsen för garaget av flera skäl. Ett på grund av den rättsliga problematik som fanns där jag deklarerade, skattade och försäkrade en fastighet ”garaget” vars byggnadsvirke inte var mitt och äganderätten officiellt hävdades av syskonen Lindblad. Ett annat att jag själv ville utnyttja platsen för ett förråd.
Jag har varit alldeles för lång men det är mycket svårt att få ett kort faktaunderlag som värderingsgrund till ett ställningstagande i frågan. Jag befarar att många lätt leds in i en avundsjuk och avogt onykter inställning just på grund av det i dagsläget attraktiva strandavsnittet.
Vad är det som är drivkraften bakom den pennalistiska anda som florerar runt mitt garage som, bortsett från några timmar, stått på samma plats med så långt det är möjligt exakt samma byggnadsmått (plåttaket är svart idag) under snart 50 år. En tjänsteman som tidigare förlorat i länsstyrelsen bevakar intensivt ärendet viftandes med ett papper gällande områdesbestämmelser hon själv medverkat till att urholka. Om intresse från kommunens sida för att gå från denna områdesplan har funnits så löser man detta. Områdesbestämmelserna är inte fundamentala. Jag har tidigare i mina skrivelser belyst de oegentligheter jag anser görs i strid med områdesplanen. 1:e byggnadsinspektören har svarat att de kan om de vill. Nu vill hon inte.
Jag har några fler grejer där våra myndigheter agerat på ett sätt jag inte förstår. Hör av Dig om Du är nyfiken. Jag har väl dokumenterat allt.
Med vänliga hälsningar från;
Bengt Eklund
Kristinehamn den 11 juni 2006
Annika och Kjell Lindblad
Efter min fars Lennart Eklunds död försökte min bror och jag under en period att köpa den av Er far då ägda, övergivna och förfallna garagebyggnad som står på min strandtomt Skäringsbol 1:5. Vår kontakt vid det flertalet påstötningar som gjordes var Annika Lindblad. Efter en lång period kom beskedet via Annika att Er pappa Tore inte ville sälja byggnaden. Inte långt efter detta avled Er far Tore. Eftersom min bror och jag nyligen fått erfara hur smärtsam och juridiskt omständlig situationen är efter en fars bortgång har jag låtit saken bero tills fredagen 2006-02-24 då jag via telefonkontakt med Annika begärde ett samtal om garagets vara, och i så fall till vilket pris, eller inte vara på min fastighet. Annika dryftade då att garagebyggnaden förmodligen skulle rivas. Eftersom vintern hade oss i sitt grepp kände jag att saken kunde få vila tills våren. Då inget hänt kontaktade jag Annika igen 2006-05-31 och fick då beskedet att en skriftlig uppsägning begärdes av Annika.
En sådan har Ni nu i Er hand.
Jag vill att Er garagebyggnad som belastar min fastighet Skäringsbol 1:5 i Kristinehamns kommun snarast avlägsnas
På Annikas begäran skickas denna uppsägning till båda delägarna och juridiskt ansvariga för byggnaden Annika och Kjell Lindblad. Originalet adresseras till Annika och en kopia skickas till Kjell.
Lagfartägare till Skäringsbol 1:5 i Kristinehamns kommun;
Bengt Eklund
………………………………………………………………
Namnunderskrift Namnförtydligande
Kristinehamn den 11 juni 2006