Min strandfastighet är idag och har alltid varit starkt sammanlänkad med bostadshuset. Vår släkt utkomst sedan 1800-talet har varit via fiskenäringen och gör att ingen uppdelning av fastigheterna har gjorts. Det är till och med svårt att i registren hitta Skäringsbol 1:6 eftersom den är direkt länkad till 1:5. Det är min fasta och genom åren enträgna åsikt att min fastighet som heter sammanförning 139 och taxeras som en enhet är just en enhet och skall därför räknas till min bostadsmark.
I rubriken skriver 1:e byggnadsinspektören ”Skäringsbol 1:5 – Vålösundsvägen 152”. Vålösundsvägen 152 är Skäringsbol 1:6. På detta sätt tycker jag att hon bekräftar mina argument för att sammanförning 139 (Skäringsbol 1:5 och 1:6) är att betrakta som min bostadsmark både vad gäller stranddelen med dess byggnad och delen öster om vägen.
Eftersom stranden är min privata bostadsmark är strandskyddet upphävt på området
Jag planerar att återuppta den vilande fiskenäringen och kommer därför att vara beroende av den byggnad som finns idag och sedan lång tid tillbaka har funnits på platsen. Det handlar om den murkna byggnad som var uppförd men nermonterades och bortfördes 06-10-18 men ersattes av friskt virke med lika mått och färgsättning 06-10-23.
Jag anser också att stranden nu utgör en kulturhistoruiskt intressant del av vår skärgård genom det långa släktled av Eklund som landat sin fisk vid stranden. Ett kulturarv som jag gärna förvaltar och på bästa sätt vill återspegla på min strand. Byggnaden måste stå kvar. Eftersom den ingår i en kulturhistoriskt intressant del av vår skärgård tycker jag att ett rivningslov hade varit lämpligt att nämnden fick ta ställning till. Eftersom området inte är detaljplanelagt krävs inget sådant men i perspektivet av kulturhistoriskt bevarande är frågan intressant. Det är uppenbart att den som handlagt ärendet inte ser till områdets kulturhistoriska band. En rivglädje som inte skådats sen KA. Karlssons dagar visualiserades.
För min fiskerinäring och för skötseln av strand och bryggor krävs en del utrustning och verktyg. Det är nödvändigt att byggnaden får stå kvar i sitt ursprungliga läge. När 1:e byggnadsinspektören gör bedömningen att förrådet, som skall integreras i min fiskenäring, lika gärna kan placeras på andra sidan den livligt trafikerade vägen, där trafiken ofta flyter långt över de lagstadgade 30 km/h, gör hon en oansvarig felbedömning i strid mot Plan och bygglagen 3 Kap.2§
.
Vår släkt och jag har alltid deklarerat för byggnaden som min egen. Vi har ombesörjt att den varit försäkrad genom vår villa-hemförsäkring.
Inget intresse för byggnaden har funnits från ägaren till garaget förrän han kontaktades efter vår fars död. Min brors och min uppfattning var att byggnaden var övergiven och att vi kunde få ta den som vår och snygga till den i enlighet med vår övriga ambition att hålla stranden fin och tillgänglig för turism. Ägaren nekade med motivationen att byggnaden ”kunde vara bra att ha”. En uppsägning skickades så småningom till de nya ägarna efter Tore Lindblads död.
I plan och bygglagens 8 Kap.1§ punkt 4 står att jag utanför detaljplanelagt område kan uppföra nya byggnader som räknas som ekonomibyggnader till näringen. Jag hävdar att byggnaden behövs till min vilande fiskenäring. Området är inte detaljplanelagt i dagsläget. Med tanke på att byggnaden inte är ”ny” för gemene man utan en replika av den befintliga som började rivas dagarna innan min byggnad stod rest betraktar jag 1.e byggnadsinspektörens inlaga som pennalism.
Inför den kommande vatten och avloppsutbyggnaden bör också frågan om fastighetsbildningen vara tydligt utredd. Samtliga fastigheter skall då anslutas till det nya systemet. Jag förmodar att det inte ligger i komunens intresse att tvinga mig att ansluta min strandfastighet på grund av rent regelrytteri.
Under årets sensommar fick en bil parkerad på min mark parkeringsböter med motivationen att det råder parkeringsförbud i området mellan väg och strand. Då kände jag mig tvingad att sätta upp informationsskyltar om privat bostadsmark. Jag har tidigare sökt undvika detta för att inte amerikanisera området.
Nybyggnader har under senare tid uppförts på kommunal mark. På Kapurjaplanen har en stor nybyggnad ställts upp på strandskyddat område.
Det är uppenbart att strandskyddet inte är en fundamental regel för nybyggnadsstopp i vår kommun.
Restaurang Sjöjungfrun har genomgått flera om och tillbyggnader under samma tid.
Det är uppenbart att strandskyddet inte är en fundamental regel för nybyggnadstoppp i vår kommun.
Ca. 250 meter västerut från min strand och ligger Lindblads fiskelandningsplats på Vålön. Strandskyddet gäller men flera nya byggnader har under senare tid uppförts på platsen.
Det är uppenbart att strandskyddet inte är en fundamental regel för nybyggnadsstopp i vår kommun.
På kommunens mark, strax norr om min strand, har på strandskyddområdet uppförts en ny brygganläggning.
Det är uppenbart att strandskyddet inte är en fundamental regel för nybyggnadstopp i vår kommun.
Vidare är det min övertygelse att vi i samband med vatten och avloppsystemet utbyggnad efter Vålösundsvägen kommer att få se flera nybyggnader av sanitär karaktär dyka upp efter stranden.
1:e byggnadsinspektören påkallar uppmärksamhet på att områdesbestämmelser från 94-09-01 gäller för området. I samma områdesbestämmelser står att området öster om vägen från Skymningen utefter hela Vålösundsvägen till Strandudden är bostäder för fritidsändamål. Jag kan räkna upp en ansenlig mängd permanentbosättningar som skett under senare åren. Både de gamla fritidsbostäderna och nya bostäder är permanentbostäder trots att områdesplanen förelägger fritidsboende.
Områdesbestämmelserna verkar inte vara en fundamental regel för kommunen.
I samma områdesbestämmelser finns regler för nybyggnadsmått. Strax norr om restaurang Sjöjungfrun har en mycket stor sommarstuga rests under senare tid. Måtten på denna sommarbostad överstigen mycket de maximala mått som finns nerskrivna gällande för området. Sommarbostaden är mycket större än min permanentbostad.
Områdesbestämmelserna verkar inte vara en fundamental regel för kommunen.
Jag förutsätter att jag möter samma generösa tolkning, för min bostadsmark, av det svenska och kommunala regelverket. Främst som det här handlar om en befintlig byggnad som endast försvann i 120 timmar.
Mitt påtvingade avlägsnande av den murkna byggnaden på ofri grund har ersatts av en frisk likvärdig där jag nu förutom att deklarera och försäkra densamma även står som ägare. En ur fastighetsbildningssynpunkt mycket bättre lösning.
Vår släkt och jag har under åren mött stor uppskattning för vår vackra strand med välskött sandstrand, gräsmattor och blommor i grupper. Tillgängligheten för allmänheten har inte begränsats trots att vi hävdar privat ägande och tomtmark. Flera har njutit av min sandstrand. Flanörer och turister fotograferar ofta mitt strandavsnitt.
Jag har däremot vid flertalet tillfällen sökt uppmärksamma kommunen på den eftersatta skötseln på kommunens fastighet Södra Dye 1:147 omedelbart söder om min Skäringsbol 1:5. Övergivna bryggor som fästs i botten med järnrör som glider mot järnbeslag och orsakar ett högfrekvent gnisslande. Idag finns på platsen en flytkonstruktion som är rent farlig på grund av dess instabilitet. Rester av järnrör sticker upp från botten och slutar under vattenytan. Flanörer bjuds in på föruttnade bryggbrädor. Allt sanktionerat av kommunen. Jag har till komunen skickat bilder på de beslag som allmänt gäller för bryggor med bottenfästa stålrör. Inget intresse. Jag har sökt hjälp hos miljö och hälsoskydd mot det onödiga stålrörsgnisslet. Inget intresse. Nämnas skall att jag vid flera tillfällen sökt arrendera bryggfästesrättigheten och erbjudit mig att sköta strandavsnittet söder om min strand. Inget intresse för mina arrendepengar fanns hos kommunledningen som valde att förhandla bort rättigheten till en markägare bosatt i Kanada genom ett odaterat servitutsavtal.
Strax norr om min vackra strandtomt finns en timmerlastningskaj och i anslutning till denna ytterligare en bryggkonstruktion som även den är bottenfäst med järnrör och järnbeslag.
1:e byggnadsinspektörens inlaga att komunen enligt bestämmelserna avsatt området väster om Vålösundsvägen till ”naturpark, skogsmark” torde uppenbarligen endast gälla min privata mark. Någon synlig koppling till denna regel står inte att se i min närmiljö där komunen står som ansvarig.
Kristinehamn den 12 november 2006
Bengt Eklund
Vålösundsvägen 152
681 52 Kristinehamn